Uppmuntrande ord...

Anledningen till detta inlägg är en del otroligt uppmuntrande kommentarer till ett av mina tidigare inlägg.
Från djupet av mitt hjärta. Tack.
Mina vänner, ni sprider ljus i mitt liv.
Vet att ni också sprider ljus där ni är. Sprider ljus i världens mörker. Tack.

"Vänner" i detta inlägg är synonymt med "familj".
Min familj är mina vänner, mina vänner är min familj.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag har inte alltid haft den mest positiva bild av mig själv. Sanningen är den att jag hade en tid i mitt liv då jag hade en riktigt negativ bild av mig själv. För negativ...

Jag kunde se på andra personer och... ja rent av åtrå det de hade, deras positiva sidor.
För jag hörde så mycket om dom från de människor jag umgicks med men jag kunde inte se något av de i mitt eget liv, i mig själv. Jag kände mig ensam.

Jag kan få små återfall fortfarande. Stunder då jag inte ser det positiva som finns hos mig. Stunder då jag endast ser det positiva hos andra människor, jämför mig med dem och kommer till slutsatsen att jag kommer till korta... att jag inte duger.

Men saken är den att allt det var och är en lögn. Att jag inte hade några av de positiva sidor jag såg hos andra. Att jag kom till korta, att jag inte dög.
I min mörkaste stund kunde jag inte se det.
Men nu ser jag det. Nu är jag starkare med en bättre självbild.
Nu ser jag lögnen för vad den är. En lögn.

Hur? Hur kom jag ut ur mörkret? Hur kunde jag upptäcka att det var en lögn?
Genom sanningen. Sanningen om mig själv. Om den jag verkligen är. Om att jag inte bara duger, utan jag är perfekt som jag är och älskad utöver allt annat.
Älskad för den jag är.

Jag blev fri på grund av att sanningen avslöjade synden och reste mig upp. Precis som Bibeln säger i Joh 8:32 - "... sanningen skall göra er fria."
Jesus lyfte mig upp och satte mig fri. Han som är sanningen personifierad. Joh 14:6 "Jag är vägen, sanningen och livet."


Han öppnade dörren in till en underbar gemenskap och bjöd mig in från ensamheten.
Han gav mig livet åter.


En nyckel till att detta kunde ske var och är mina vänner. Jag skriver "är" för att jag stundtals än idag kämpar på olika sätt med dessa bilder av mig själv.

Mina vänner som alltid stod och står vid min sida. Som uppmuntrar mig och stöttar mig. Som ger mig kraft och styrka.
Genom dem öppnade Jesus dörren, löste mig från ensamheten och lät mig bli en del av en underbar gemenskap där jag duger och är perfekt som jag är. Där jag är älskad för den jag är.



De är änglar. Mina vänner.
Budbärare till mig från Gud för att visa Hans kärlek och omsorg.
Budbärare som förmedlar sanningen.


Detta är vad jag vill komma fram till:

Din vänskap till någon kan vara något avgörande i dennes liv. Din vänskap till en människa kan vara det som lyfter henne upp ur lögnens träsk till sanningens solhöljda äng.
Stå vid din väns sida i vått och torrt! Stå henne bi!
Uppmuntra och stötta varandra, visa varandra omsorg och kärlek i goda såväl som jobbiga stunder.
Våga tillrättavisa och låt dig tillrättavisas, allt i kärlek, och var förlåtande mot varandra!

Ta hand om varandra och låt inte någon stå utanför i regnet själv.
Och har ni en god vänskap. Dela med er.
Låt andra få känna vänskapens värmande strålar och upplyftande vingar!


En vän kan betyda så mycket. En vän kan sprida ljus i den mörkaste natt.
En vän kan få vara en Guds budbärare om omsorg, nåd och kärlek.

En vän. En ängel.

one step at a time

Tänkte snubbla upp ett inlägg bara för att de ska hända nåt. Ibland kan tröskeln till att göra nåt va så vansinnigt hög, ja de kan tillåme va en hel trappa me en massa jobbiga trappsteg. Knepet är att göra det litegrand i taget. "one step at a time".

Man har så mycke man vill skriva om så man inte vet vart man ska börja. Så mycke plugg å göra så man vet inte i vilken ände man ska ta tag i de.
Man vill förändra världen men man vet inte hur eller vilket elände man ska ge sig på att försöka råda bot på först.
Suck...




Min bön är att Gud genom mig ska göra den här världen iaf lite bättre. Jag hoppas kunna visa mina medmänniskor på det hopp jag har i Honom som har räddat mig från döden. Honom som har gett mig ett hopp om evighet. En evighet tillsammans med Han som älskar mig så mycket att han gav sitt eget liv för att jag skulle få ha gemenskap med Honom.

Uppenbarelseboken 21:3 Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem,
Uppenbarelseboken 21:4 och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta."

Detta hopp är det jag talar om. =)

Hur kan man leva i "sin egen lilla ruta av trygghet" och tro att det är bra så, att det räcker, när man ser allt elände runtomkring? Kan man de? Verkar så. För om vi lyckades med att verkligen bry oss om varandra. Med att visa hänsyn, respekt, kärlek... Om vi lyckades med det. Skulle det då se ut som det gör? Hur kommer det sig att det alltid är det negativa och dåliga, eländet, som alltid står i spotlight, alltid får fokus? Bort det!!!
Låt oss fokusera på allt det goda, allt positivt. Låt oss tala gott, sprida det "goda talet" och låt oss göra gott.

Börja i det lilla. Ge någon en kram, det kanske är precis vad den personen behöver. Ta upp det där papperet på marken och släng det i soptunnan 10m bort. Släck cykellyset som ngn har glömt att stänga av, hälsa på den du möter på gatan. Om det är någon som stör sig på att du cyklar på gågatan fast det knappt är några människor där, eller om någon stör sig på att du har mössa på inomhus. Är det så mycket till uppoffring att "gå dem till mötes"?
Du kanske tycker att det är löjligt. Men jag vill vara så naiv att jag tror det börjar där. Jag tror att den jag gör det lilla för blir lite gladare och får lite mer kraft att göra något gott mot någon annan osv.
Tror du som jag?

Jag vill avsluta i positiv anda.
En kär vän som jag har har haft det väldigt jobbigt under en längre tid i sitt liv men har under den senaste tiden kommit ur det jobbiga och har hittat tillbaka till glädjen. Är så otroligt glad för de! =)
Jag har äntligen fått lite motivation till att plugga och det känns som om det går ganska bra för en gångs skull. Toknice de me! :P
Jag har en hel drös med underbara vänner som jag tackar Gud för. Inga nämnda, inga glömda. Ni är helt underbara! (Läser du de här å känner mig, TA ÅT DIG! ;P)
Jag har en familj som är helt makalöst underbar och som jag älskar otroligt mycket. Dock säger jag det på tok för sällan. Jag hoppas däremot att jag visar det och att de förstår. ;) Hela min släkt är faktiskt underbart bra. =) Helt ofattbart vad jag är priviligerad. Tack gode Gud!
Jag är frälst (=räddad från döden) och har ett "evighetens hopp" i Jesus Kristus, Han som älskar mig så att han gav sitt liv för mig. Han gav sitt liv även för dig, så att du skulle kunna ha gemenskap med Gud. Så att du skall ha evigt liv.

Johannes 3:16 Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Snacka om goda nyheter! ;)

Det blev visst inget litet steg som jag hade tänkt. ;P Kunde inte hålla mig när jag väl hade börjat. :) Så kanske de blir för oss om vi börjar "göra gott i det lilla" oxå? Vi kanske inte kan sluta och innan vi vet ordet av börjar människor runt om oss att må bättre. =)

Har du sett "Evan Allmighty"?
ARK (Noas ark) = Act of Random Kindness --> Changes you, changes the world!
One act of random kindness at a time, en god gärning i taget.

Jag klänger mig fast vid hoppet.

Sköt om er vänner.

Tankar

Oj vad långa inlägg jag lyckas få till. Förstår faktiskt om folk int orka läsa... ;P

Tänkte skriva av mig en liten tanke innan jag nattar mig själv. En tanke jag fick när jag läste ett inlägg i en kompis blogg.

Vet inte om andra uppfattar det på samma sätt. Men jag tycker det verkar som om vi i väldigt liten utsträckning umgås över generationsgränserna. Något som jag har förstått ska ha varit vanligare förr. Att unga och äldre umgås med varandra. Det vore något att ta upp och börja med igen tycker jag. Tänk va mycke vi har att ge varandra - jag är iaf helt övertygad om detta. Utifrån min egen erfarenhet så kan vi unga tex, på den väg vi går, få god rådgivning och vägledning i livets olika skeenden av de äldre som tidigare vandrat samma sträcka. På samma sätt har jag förstått att de som är äldre tycker att det ger mycke att umgås med yngre. Jag är ju visserligen inte särdeles ålderstigen men jag vet ju hur det är när jag själv får försöka komma med råd och hjälp till männsikor, och då kanske speciellt till de som är yngre. Jag växer själv som person och glädjen & meningsfullheten i min tillvaro ökar.


Vad tror ni? Skulle det vara ngn idé att försöka praktisera detta med umgänge över generationsgränserna i större utsträckning? I så fall hur och när? Hur ser det ut i våra församlingar? [jag tror på Jesus som min frälsare och tillhör Pingstkyrkan i Uppsala och pratar därför om "församlingen" som är en viktig del i mitt kristna liv - om det skulle vara ngn som läser detta men inte visste det] Sker det på eget initiativ? Ska det kanske vara något som "har sin plats" inom familj och släkt och inte behövs i andra sammanhang? Det kanske räcker med att vi umgås med människor i vår egen ålder?

Är detta värt att tänka på? Jag släpper denna tråd här.













Fler tankar kommer nog så småningom.

Sköt om er!