Uppmuntrande ord...

Anledningen till detta inlägg är en del otroligt uppmuntrande kommentarer till ett av mina tidigare inlägg.
Från djupet av mitt hjärta. Tack.
Mina vänner, ni sprider ljus i mitt liv.
Vet att ni också sprider ljus där ni är. Sprider ljus i världens mörker. Tack.

"Vänner" i detta inlägg är synonymt med "familj".
Min familj är mina vänner, mina vänner är min familj.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag har inte alltid haft den mest positiva bild av mig själv. Sanningen är den att jag hade en tid i mitt liv då jag hade en riktigt negativ bild av mig själv. För negativ...

Jag kunde se på andra personer och... ja rent av åtrå det de hade, deras positiva sidor.
För jag hörde så mycket om dom från de människor jag umgicks med men jag kunde inte se något av de i mitt eget liv, i mig själv. Jag kände mig ensam.

Jag kan få små återfall fortfarande. Stunder då jag inte ser det positiva som finns hos mig. Stunder då jag endast ser det positiva hos andra människor, jämför mig med dem och kommer till slutsatsen att jag kommer till korta... att jag inte duger.

Men saken är den att allt det var och är en lögn. Att jag inte hade några av de positiva sidor jag såg hos andra. Att jag kom till korta, att jag inte dög.
I min mörkaste stund kunde jag inte se det.
Men nu ser jag det. Nu är jag starkare med en bättre självbild.
Nu ser jag lögnen för vad den är. En lögn.

Hur? Hur kom jag ut ur mörkret? Hur kunde jag upptäcka att det var en lögn?
Genom sanningen. Sanningen om mig själv. Om den jag verkligen är. Om att jag inte bara duger, utan jag är perfekt som jag är och älskad utöver allt annat.
Älskad för den jag är.

Jag blev fri på grund av att sanningen avslöjade synden och reste mig upp. Precis som Bibeln säger i Joh 8:32 - "... sanningen skall göra er fria."
Jesus lyfte mig upp och satte mig fri. Han som är sanningen personifierad. Joh 14:6 "Jag är vägen, sanningen och livet."


Han öppnade dörren in till en underbar gemenskap och bjöd mig in från ensamheten.
Han gav mig livet åter.


En nyckel till att detta kunde ske var och är mina vänner. Jag skriver "är" för att jag stundtals än idag kämpar på olika sätt med dessa bilder av mig själv.

Mina vänner som alltid stod och står vid min sida. Som uppmuntrar mig och stöttar mig. Som ger mig kraft och styrka.
Genom dem öppnade Jesus dörren, löste mig från ensamheten och lät mig bli en del av en underbar gemenskap där jag duger och är perfekt som jag är. Där jag är älskad för den jag är.



De är änglar. Mina vänner.
Budbärare till mig från Gud för att visa Hans kärlek och omsorg.
Budbärare som förmedlar sanningen.


Detta är vad jag vill komma fram till:

Din vänskap till någon kan vara något avgörande i dennes liv. Din vänskap till en människa kan vara det som lyfter henne upp ur lögnens träsk till sanningens solhöljda äng.
Stå vid din väns sida i vått och torrt! Stå henne bi!
Uppmuntra och stötta varandra, visa varandra omsorg och kärlek i goda såväl som jobbiga stunder.
Våga tillrättavisa och låt dig tillrättavisas, allt i kärlek, och var förlåtande mot varandra!

Ta hand om varandra och låt inte någon stå utanför i regnet själv.
Och har ni en god vänskap. Dela med er.
Låt andra få känna vänskapens värmande strålar och upplyftande vingar!


En vän kan betyda så mycket. En vän kan sprida ljus i den mörkaste natt.
En vän kan få vara en Guds budbärare om omsorg, nåd och kärlek.

En vän. En ängel.