Tankar

Oj vad långa inlägg jag lyckas få till. Förstår faktiskt om folk int orka läsa... ;P

Tänkte skriva av mig en liten tanke innan jag nattar mig själv. En tanke jag fick när jag läste ett inlägg i en kompis blogg.

Vet inte om andra uppfattar det på samma sätt. Men jag tycker det verkar som om vi i väldigt liten utsträckning umgås över generationsgränserna. Något som jag har förstått ska ha varit vanligare förr. Att unga och äldre umgås med varandra. Det vore något att ta upp och börja med igen tycker jag. Tänk va mycke vi har att ge varandra - jag är iaf helt övertygad om detta. Utifrån min egen erfarenhet så kan vi unga tex, på den väg vi går, få god rådgivning och vägledning i livets olika skeenden av de äldre som tidigare vandrat samma sträcka. På samma sätt har jag förstått att de som är äldre tycker att det ger mycke att umgås med yngre. Jag är ju visserligen inte särdeles ålderstigen men jag vet ju hur det är när jag själv får försöka komma med råd och hjälp till männsikor, och då kanske speciellt till de som är yngre. Jag växer själv som person och glädjen & meningsfullheten i min tillvaro ökar.


Vad tror ni? Skulle det vara ngn idé att försöka praktisera detta med umgänge över generationsgränserna i större utsträckning? I så fall hur och när? Hur ser det ut i våra församlingar? [jag tror på Jesus som min frälsare och tillhör Pingstkyrkan i Uppsala och pratar därför om "församlingen" som är en viktig del i mitt kristna liv - om det skulle vara ngn som läser detta men inte visste det] Sker det på eget initiativ? Ska det kanske vara något som "har sin plats" inom familj och släkt och inte behövs i andra sammanhang? Det kanske räcker med att vi umgås med människor i vår egen ålder?

Är detta värt att tänka på? Jag släpper denna tråd här.













Fler tankar kommer nog så småningom.

Sköt om er!